enjensen

Jag och Cassandra gråter och kramas hela tiden. Det är helt sjukt att vi skiljs åt om bara två veckor och inte kommer ses på ett år. Vi kommer antagligen ses nästa sommar igen på hotellet, men man vet ju aldrig vad som händer.
Ena dagen lever man livet, nästa existerar man inte ens.
Det är något jag har insett denna sommaren. Folk kommer och folk går och livet inte alltid består. Sorgligt men sant.

Det finns fyra personer som jag verkligen kommer att sakna från tiden här på Vega. Nä, fem stycken. Fast två flickor speciellt mycket. De två jag inte trodde att jag skulle ens umgås med har nu blivit de två närmsta.
Som det kan gå.

Jag har ingen aning om när jag slutar jobba här, men vad jag vet så kommer Anna och Jon börja skicka hem oss i slutet av juli och början av augusti. Själv vill jag inte åka hem alls.
Only time will tell.

Hade världens mysdag med Tommy å Cassie i onsdags. Cyklade bort till Sundsvold och plockade blåbär, cyklade hem, stekte hemmagjorda hamburgare, åt dom (ni vet - tugga och svälj), gjorde blåbärspaj, cyklade till centrum (två hus och en affär) och handlade godis, cyklade hem och kollade film.
Check, check!

Spenderade natten hemma hos Ritu, då min sambo jobbar och sover på caféet hela veckan. Högsäsong med båtmässa på ön nu. Hela Norge är här. Nästan.
Blidde pannkakor och jouice imorse.
Och som en blixt från klar himmel fick jag en konstig smak i munnen och slocknade för en stund. Varför? Jo, jag mindes Piteyo, vintern och hela studentlivet. I alla fall de positiva delarna och kände en enorm saknad. Jag saknar den första bästa delen på året.
Och igår när jag serverade på hotellet fick jag också en flashback. Denna gången sträckte det sig dock tillbaka till då jag var 16 och var i stadsparken och festade. Fjortisfyllan med andra ord. Och jag insåg - FAN VAD TIDEN GÅR FORT. Och FAN VAD JAG SAKNAR DESSA TIDER IBLAND.

Man borde skriva ner allting man gör. Sätta det på pränt och sedan läsa detta några år senare. Då har man allting som det var och kan minnas i lugn och ro.