Dear my wild heart?
Det har alltid funnits där, väl gömt i bakhuvudet. Att jag måste leva fri. Att jag måste ha många vägar att välja mellan, men också måste testa alla vägar som erbjuds.
Att vilja så mycket och kunna så lite är vanskligt.
Men en sak som är bra med att inse vem man är, är att man också får en inblick i vad man har för valmöjligheter och vad man egentligen kan göra med sitt liv. Vilka beslut man kan ta och hur man på bästa möjliga sätt kan försöka uppleva tillräckligt av det som hungrar i min själ för att vara någorlunda nöjd.
Att tro att jag på något vis skulle passa på denna ön, där utbudet är noll, det var en otroligt korkad idé. Att tanken ens slog mig är banalt.
Jag älskar vackra saker. Jag älskar att se nya saker, få nya erfarenheter och ständigt vara på väg någonstans. Jag kan inte vara på ett och samma ställe ett längre tag. Tiden i Piteå var underbar, men redan efter tre månader ville jag därifrån. Jag var mätt.
Och ändå fanns det en konstant hunger som Piteå inte kunde mätta.
- En längtan.
Hade jag vetat vad jag längtat efter hade jag inte suttit fast i olycklig ångest varhelst i världen och undrat vad jag skulle ta mig till och vart.
Men vad som är säkert är att jag måste bort. Jag måste få flyga fritt. Måste få uppleva allt det jag kan uppleva. Måste våga ta mig ut och stilla mitt behov av vad-det-nu-än-är.
Och jag säger då det - det måste börja nu. Innan det är för sent.
Har man ett vilt hjärta så har man..
