Ett sista farväl
Imorse sa vi adjö. Konstigt nog kändes det inte hemskt just då. Jag antar att mitt storgråtande dagen innan till Sie Gubbe - Fjellrypa hade lite att göra med saken.
Hur som haver. Igår kväll var en av de bästa kvällarna tillsammans med E. Det kändes helt naturligt och tankenslog mig inte att vi kanske aldrig ses mer igen.
Verkligheten hann ikapp mig vid 9-tiden imorse. Orkade mig inte upp ur sängen. Min kropp har aldrig varit så tung och omöjlig att kontrollera. Trötthet. Ensamhet. Övergivenhet. Längtan. Sorg. Alla känslor kom på en och samma gång - och jag var tvungen att tackla dom helt själv.
När jag väl knådat mig upp och fram till datorn körde jag Fjellrypa på repeat i tre timmar och varvade denna ljuva musik med gråt och stortjutande. Normalt? Nej, men väl behövligt.
Snart bär det av till Piteyo. Ska se om jag kan komma härifrån redan 1 oktober.
Har fått jobberbjudande. Hamaröy hotel, thon hotel i Brönnöysund och så vill Anna och Jon att jag ska komma åter i november. De smsar mig med mutor om bgratis boende. Hade jag inte haft andra alternativ och stora visioner om hur mitt liv ska fortlöpa hade jag gärna stannat. Då hade jag fått träffa E igen.
Men man ska inte låta små bagateller komma i vägen för ens framtid. Är det meningen så korsas våga vägar åter igen.
Som det ser ut nu blir det nog Hamaröy. Lägenhet är fixat där. I Brönnöy är det omöjligt med boende. Här på Vega kan jag bo i en stuga utan värme och farlig väg till jobb.
Helst av allt vill jag till Trondheim några månader och sen backpacka i Europa. Funderar på att jobba fram till mars och sen ta tre månader på färd. Then again back to Vega.
Men jag är öppen för förslag.
