Ödets ironi
Jag förstår mig inte på ödets ironi ibland. Eller ens ironi ensamt. Och jag som lever, andas och älskar ironi och sarkasm.
Det har slagit mig. Som en blixt från klar himmel. Att när man är i ett mellanläge i sig själv - man börjar gå vidare och sakta slicka rent sina sår, men har en lång väg kvar att gå innan man är helt återställd.
Kan det vara så att det kommer en person som hjälper en på vägen?
Jag menar, det kan ju inte finnas något annat svar. Hur är det funtat om man träffar någon som får en att släppa allt och inte skämmas över något. Hur kan man träffa en person som får en att känna så när man vet att det inte finns någon framtid?
Det är inte rätt.
Så, för att åter sluta upp till det jag skulle komma fram till. Ibland kanske det är så att man behöver någon som kan visa att man lever igen. Att man kan gå vidare. Att man kan leva, om än om man tar små små steg.
Att efter regn kommer solsken.
Om det inte är så, då är jag officiellt knäckt.
Yadi.
Det har slagit mig. Som en blixt från klar himmel. Att när man är i ett mellanläge i sig själv - man börjar gå vidare och sakta slicka rent sina sår, men har en lång väg kvar att gå innan man är helt återställd.
Kan det vara så att det kommer en person som hjälper en på vägen?
Jag menar, det kan ju inte finnas något annat svar. Hur är det funtat om man träffar någon som får en att släppa allt och inte skämmas över något. Hur kan man träffa en person som får en att känna så när man vet att det inte finns någon framtid?
Det är inte rätt.
Så, för att åter sluta upp till det jag skulle komma fram till. Ibland kanske det är så att man behöver någon som kan visa att man lever igen. Att man kan gå vidare. Att man kan leva, om än om man tar små små steg.
Att efter regn kommer solsken.
Om det inte är så, då är jag officiellt knäckt.
Yadi.
Kommentarer
Trackback
