Nedrækning:
Men ska åter hit 1 januari, så ikke att førtrøsta. Det trenger jag akkurat inte!
Snart snart snart.
Hemresan delvis bokad. Snart bär det av!
Som sagt, nu är flygbiljetten betald (tack vare Lillpippin, TACK!), vilket betyder att på tisdag tar jag hurtigbåten till Brönnöysund och sedan flyget därifrån till Bodö. Natten ska jag fasen spendera på ett hotell, så som jag slitit i sommar. Ska inte göra en repris på hitresans upplevelse då jag satt vaken hela natten ute i kylan.
Därefter blir det förhoppningsvis 12 timmars bussresa hem till Piteå på onsdagsmorgonen.
Så nu spenderar jag all min lediga tid på att packa (är typ klar) och letar musik till min mp3. Iom att den bara har 3 timmars levnadstid så kommer den inte vara så värst hjälpsam. Ska därför också preppa mobilen. Yadi. Här ska vi inte lipa över en tråkig hemresa.
Letade igenom lite gammal musik som numera har självklara platser i VIP-rummet. Självklart är nu också norsk musik välkommen att deltaga i resfestens sjukt lyxiga delirium.
* Flipsyde ft Chantelle - When it was good
* Jordin Sparks - Battlefield
* Keri Hilson- Knock you down
* The Noisettes - Never forget you
* Pussycat Dolls - Hush hush
* The Veronicas - Untouched
* Kristian Valen - Still here
* Postgirobygget - Hver gang jeg går rundt her
* Sie Gubba - Senga di
* CC Cowboys -
* Kimberley Locke - Band of gold
* Dennis Deyoung - Lady
* Jesse Spencer - Night of love
*
I'm going home, back to the place where I belong
Trying to hide the pain.
I'm going to the place where love
And feeling good don't ever cost a thing.
And the pain you feel's a different kind of pain.
Snart ær det dags. Nu børjar nedrækningen. For good and for worse, så bær det strax av till Piteå och den lægenheten som Pitebo nu tænker utrota mig från.
Fick ett samtal kl 08.36 imorse dær de førklarade det sjælvklara med studentlægenheter: att bara studenter får bor dær. Och i och med att jag før tillfællet ikke ær student så måste jag flytta. SNARAST.
Don't worry. Jag ska. Ta det lugnt.
Fick ett sms tidigare idag som gjorde mig glad. Min man har skjutit sin førsta ælg. Jag hatar jægare, men lite stolt och rørd blev jag nokk.
FØR FAN, kan inte de gamla hæstarna bege sig snart. Hotellet ær såååå boring och sååå læskigt @ night. Dessutom ær det storm (motvind før mig på hemvægen) ute och beckmørkt. I don't like. Fick astmaattack sist och gjorde av med min inhalator før sex år sedan. Ikke greit.
Hemma blir det film och pizza med Ritu, Andypandy og Australia. MYYS!
Dear my wild heart?
Det har alltid funnits där, väl gömt i bakhuvudet. Att jag måste leva fri. Att jag måste ha många vägar att välja mellan, men också måste testa alla vägar som erbjuds.
Att vilja så mycket och kunna så lite är vanskligt.
Men en sak som är bra med att inse vem man är, är att man också får en inblick i vad man har för valmöjligheter och vad man egentligen kan göra med sitt liv. Vilka beslut man kan ta och hur man på bästa möjliga sätt kan försöka uppleva tillräckligt av det som hungrar i min själ för att vara någorlunda nöjd.
Att tro att jag på något vis skulle passa på denna ön, där utbudet är noll, det var en otroligt korkad idé. Att tanken ens slog mig är banalt.
Jag älskar vackra saker. Jag älskar att se nya saker, få nya erfarenheter och ständigt vara på väg någonstans. Jag kan inte vara på ett och samma ställe ett längre tag. Tiden i Piteå var underbar, men redan efter tre månader ville jag därifrån. Jag var mätt.
Och ändå fanns det en konstant hunger som Piteå inte kunde mätta.
- En längtan.
Hade jag vetat vad jag längtat efter hade jag inte suttit fast i olycklig ångest varhelst i världen och undrat vad jag skulle ta mig till och vart.
Men vad som är säkert är att jag måste bort. Jag måste få flyga fritt. Måste få uppleva allt det jag kan uppleva. Måste våga ta mig ut och stilla mitt behov av vad-det-nu-än-är.
Och jag säger då det - det måste börja nu. Innan det är för sent.
Har man ett vilt hjärta så har man..
Ett sista farväl
Imorse sa vi adjö. Konstigt nog kändes det inte hemskt just då. Jag antar att mitt storgråtande dagen innan till Sie Gubbe - Fjellrypa hade lite att göra med saken.
Hur som haver. Igår kväll var en av de bästa kvällarna tillsammans med E. Det kändes helt naturligt och tankenslog mig inte att vi kanske aldrig ses mer igen.
Verkligheten hann ikapp mig vid 9-tiden imorse. Orkade mig inte upp ur sängen. Min kropp har aldrig varit så tung och omöjlig att kontrollera. Trötthet. Ensamhet. Övergivenhet. Längtan. Sorg. Alla känslor kom på en och samma gång - och jag var tvungen att tackla dom helt själv.
När jag väl knådat mig upp och fram till datorn körde jag Fjellrypa på repeat i tre timmar och varvade denna ljuva musik med gråt och stortjutande. Normalt? Nej, men väl behövligt.
Snart bär det av till Piteyo. Ska se om jag kan komma härifrån redan 1 oktober.
Har fått jobberbjudande. Hamaröy hotel, thon hotel i Brönnöysund och så vill Anna och Jon att jag ska komma åter i november. De smsar mig med mutor om bgratis boende. Hade jag inte haft andra alternativ och stora visioner om hur mitt liv ska fortlöpa hade jag gärna stannat. Då hade jag fått träffa E igen.
Men man ska inte låta små bagateller komma i vägen för ens framtid. Är det meningen så korsas våga vägar åter igen.
Som det ser ut nu blir det nog Hamaröy. Lägenhet är fixat där. I Brönnöy är det omöjligt med boende. Här på Vega kan jag bo i en stuga utan värme och farlig väg till jobb.
Helst av allt vill jag till Trondheim några månader och sen backpacka i Europa. Funderar på att jobba fram till mars och sen ta tre månader på färd. Then again back to Vega.
Men jag är öppen för förslag.
Sie Gubba - Fjellrypa
Jag antar att man måste ha en bakgrund eller connection till den.
Har gråtit till Fjellrypa i lite mer än en timme nu.
Vackra norska dialekt och vacker röst.
Kommer alltid minnas när jag hörde den. Det kanske inte var den mest romantiska tillställningen. En jaktfilm på E:s dator och min lilla norrman sitter å sjunger med.
Försöker lära den gamla hunden att gilla Markus Krunegård - Jag är en vampyr. Får se hur det blir med den saken. Har imorgon också på mig. Sen never again.
Early winter - damn, den kommer å tar mig nu.
Har inte ätit på två dagar nu, så bestämde mig för att tvinga i mig lite överkokta spagetti med smör som varit min konstanta och enda favoritmat i sommar. Men mitt psykiska tillstånd vill knappt behålla maten, jag mår helt enkelt bajs. Snart kommer jag börja tugga fradga också.
Just nu finner jag bara två ord som stämmer in på min vardag: Early Winter
The sun's getting cold, it's snowin
Looks like an early winter for us
an early winter, oh I need you to turn me over
Saknar Piteyo just nu. Vill hem. Nu. Snart är jag där.
*Kristian Valen - Still here
*Saybia - The second you sleep
The dance
Snart dags att åka hem. Men vad är egentligen hem? Där man har sina saker eller dit man känner att man vill. Äh, det måste vara så att hela världen är ens hem. Det gäller bara att hitta ett ställa man står ut att leva på ett längre tag.
I've been running all my life
I ran away, I ran away from good
Yeah, I've been waiting all my life
You're not a day, you're not a day too soon.
Looking back on the memory of
The dance we shared 'neath the stars above
For a moment all the world was right
How could I have known that you'd ever say goodbye
And now I'm glad I didn't know
The way it all would end, the way it all would go
Our lives are better left to chance
I could have missed the pain
But I'd have had to miss the dance
Holding you, I held everything
For a moment wasn't I a king
But if I'd only known how the king would fall
Hey who's to say? you know I might have changed it all
And now I'm glad I didn't know
The way it all would end the way it all would go
Our lives are better left to chance
I could have missed the pain
But I'd have had to miss the dance
Yes my life, it's better left to chance
I could have missed the pain
But I'd have had to miss the dance
Bruce Springsteen - The river
Adele - Make you feel my love
Sia - Day too soon
Garth Brooks - The dance
Aly & AJ - Potential breakup song
- Kan du komma in å göra ett urinprov?
Här ringer läkarna och vill att man ska komma in och göra tester. Bara det inte är nå allvarligt.
På torsdag bär det av till Brönnöysund för jobbintervju på Thon Hotel och på söndag vill Hammaröy Hotel att jag ska ta mig dit för ett möte och intervju. Blir antagligen en hel del resande denna veckan.
Jag vill helst till Trondheim eller Stavanger dock.
Lyssnarför stunden på en av de finaste låtarna jag hört på länge. I alla fall den senaste månaden.
Sia - Day too soon
http://www.youtube.com/watch?v=dmMjOOhgwso
Gråter som ett barn när jag hör den.
Time to say goodbye... igen!
Jag ser fram emot att handla mat i en stor mataffär med långa öppettider. Det låter sjukt, men jag saknar den friheten.
Nina har fått jobb i Stavanger. Jag kanske också ska söka mig dit. Får se. Har tusen tankar i huvudet @ the moment.
Hade en fin dröm inatt. Den gjorde mig glad.
Snart blir det långfrukost med gänget en sista gång. Sen blir det tröst å böl tillsammans med E.
Inom parentes - att dricka må vara skoj, men hur jäkla kul är det dagen efter? Är det värt det? Nej! - Slut på parentes.
Dödsstöten
Idag är det officiellt möte med mina arbetsgivare och de kommer be mig åka hem redan på måndag eller tisdag. Fem stora grupper har avbeställt och de var anledningen till att jag skulle var kvar extra.
Glädje och ångest på samma gång. Mest ångest.
Hur fan ska jag kunna åka när jag vet att saker aldrig kommer bli detsamma igen? Hur ska jag kunna lämna i vetskap om att aldrig igen. Aldrig mer.
Första gången jag såg - visste jag att jag måste ha. Och jag fick det. Å nu måste jag lämna ifrån mig det och kommer inte få tillbaka det.
It's the way the way that I met him
There's no way that I could possibly forget him
Like he got me
...and forgot me
Nere nere nere.
I know this is the part
where the end starts
Time's flying by, moving so fast
You better make it count, 'cause you can't get it back
Marit Larsen - Under the surface
Kings of Leon - Use somebody
Sen gav jag och Tommy oss på att kolla på Låt den rätte komma in. Jag somnade efter halva och hamnade framför datorn istället.
Det är kind of hopplöst.
Fick tårar i ögonen på jobb idag. Anna å Jon frågade om jag ville komma tillbaka i början av nästa år och stanna till augusti nångång. Sa att jag skulle fundera på det.
(Vill hoppa av skolan för att se världen, så slutar det kanske med att jag sitter fast på en liten ö i 8 månader - ironiskt?)
Sen började Jon predika om att jag var tvungen att kolla min mage å sa att han skulle lära mig att laga mat. "Du är som vår dotter nu när Vilde har åkt.". Just den meningen fick mitt hjärta att slå fortare för dessa två människor. Jag älskar dom.
Veckans jobbschema är ganska så softish. Imorrn blir det hektiskt. 15-01. Tisdagen är ganska lugn. Börjar 18-02. 10.00 på onsdag och 7-15 torsdag å fredag. Ledig hela helgen. Så jäkla gott.
Slutar antagligen med att jag blir inringd ändå. Som vanligt.
Nä, nu ska jag nanna.
Trött som en apa.
Ashmed.
Caught in the eye of a hurricane
Slowly waving goodbye like a pageant parade
So sick of this town pulling me down
My mother says I should come back home but
Can't find the way cause the way is gone
So if I pray am I just sending words into outer space
Have you ever been so lost
Known the way and still so lost
Another night waiting for someone to take me home
Have you ever been so lost
Äckliga slynor
Så fort det är killar/män på hotellet springer hon dit och ska flörta och visa upp sig. Och låt mig göra det klart - hon är inte den vackra och charmiga typen som fångar folk med storm. Hon ser snarare ut som en mullig, gravid kvinna vars ögon skriker "Hej, jag heter Dolly. TA MIG HÄR OCH NU!".
(Det faktum att hon kanske är gravid, och att fostret har sex alternativa pappor är liksom heeelt orelevant.)
Jag har tyckt illa om henne från första stund. Ingen aning om varför, men hade på känn att hon var en inte allt för reko människa. Och mina aningar var bingo.
Redan första kvällen blev hon tillsammans med vår kock, Tommy. En kille som törstar efter kärlek och är helt blind inför den tiny faktorn att hon spenderar mer tid med alla andra killar på Vega än med honom.
För en vecka sedan kom hon in på mitt rum, där en stor lapp med texten "Är dörren stängd, är du utstängd. Okej? Fattar du?!" sitter uppsatt på dörren. Hon börjar berätta om alla sina 30 sexpartners och om en trekant med en tvåbarnamamma hon just blivit inbjuden till.
Där sitter jag i sängen, har just ätit frulle och vill bara vara ifred. Hon står där i dörröppningen och pratar på i säkert en timme.
Mitt huvud duknade och skrek STICK!
Dessutom är det så att hon har fått upp ögonen för en som jag träffar. Hon låtsas att de två är bästa vänner trots att de inte känner varandra. Första gången han var här försökte hon bjuda med honom ut i bilen.
Andra gången började hon prata med honom som om de känt varandra hela livet.
Igår rann bägaren över. My man skulle komma hit å kolla film. Vad gör hon. Hon sätter sig å putar med tuttarna åt hans riktning, tittar på honom hela tiden och pratar ENDAST med honom och vad han ska göra, hur han jobbar och liknande. Och om han ska dricka.
Sen släpper hon ut sitt korta krusiga hår och fortsätter stirra på honom, lägger handen bakom mig och försöker ta på honom.
Låt mig tillägga att hon har Tommy, sin "pojkvän" på vänster sida, och mig på högra sidan.
Efter filmen går jag på toa, när jag kommer tillbaka står hon å hänger över the man i köket och tallar på honom, klappar honom på kinden.
Om jag brukar bli arg var det inget mot hur jag kände igår. Jag skulle vilja ta en motorsåg, skiva henne i tunna skivor och sedan mata henne till hajarna.
Men jag stayed still.
När jag, Tompa å the man sitter å kollar film igen kommer hon å ställer sig gränsle över the man, visar sin hand som är inlindad i bandage och säger "Eskild, gissa vad jag har gjort för mycket av?". För er som inte kopplade direkt menade hon runka av killar.
Jag gick in på mitt rum och stängde dörren.
Hur slampig kan en tjej bli. Hon är 19 år och skitäcklig.
The man kommer in och tack och lov säger han:
- Jag liker ikke henne.
Sen somnar vi.
Idag är en ny dag. Jag ska försöka att inte råka stycka henne med en kniv på jobb. Jag kanske bara råkar slinta till lite när jag skär kalventrecot.
Och för er som inte vet - med jobb menar jag inte jobb. Det är bara en täckmantel för att jag är i Staffanstorp.
Thriving Ivory
Jag ryser, gråter och ler på samma sak när jag lyssnar igenom deras nya album.
Ödets ironi
Det har slagit mig. Som en blixt från klar himmel. Att när man är i ett mellanläge i sig själv - man börjar gå vidare och sakta slicka rent sina sår, men har en lång väg kvar att gå innan man är helt återställd.
Kan det vara så att det kommer en person som hjälper en på vägen?
Jag menar, det kan ju inte finnas något annat svar. Hur är det funtat om man träffar någon som får en att släppa allt och inte skämmas över något. Hur kan man träffa en person som får en att känna så när man vet att det inte finns någon framtid?
Det är inte rätt.
Så, för att åter sluta upp till det jag skulle komma fram till. Ibland kanske det är så att man behöver någon som kan visa att man lever igen. Att man kan gå vidare. Att man kan leva, om än om man tar små små steg.
Att efter regn kommer solsken.
Om det inte är så, då är jag officiellt knäckt.
Yadi.
